Ibland undrar jag varför kan man inte bara få vara glad över en sak utan att någon ska förstöra det? Jag är jätteglad över att min pappa har hört av sig och han vill träffa mig och mina barn. Kan jag inte bara få glädja mig över det? Jag vet om att de finns en risk om att han inte vågar dyka upp? Men jag väljer att tro på att han gör det! Och jag kan förstå att de kan bli jobbigt för honom för de är ju inte precis bara han och jag där. Utan en del av min släckt, gubbens släckt och massa goda vänner. Hade inte du varit jävligt nervös? Men jag väljer att tro på hans ord när han säger att han kommer. Och de ska bli kul att träffa honom. Jag kommer inte sova ett skit natten innan dopet för att jag kommer att vara så jävla nervös. Vill egentligen fråga honom om vi kan ses innan dopet men de vågar jag inte. Vill inte pressa honom på något sätt! Men de är ett tag till så ja får ta en dag i taget nä se vad som händer