Idag är en sån dag som jag bara känner för att fly. Sätta barnen i vagnen, ta med mat till dem, sätta mig på bussen ner till centralen och sen bara sätta mig på ett tåg som tar mig härifrån. Så långt bort som de bara är möjligt. Bara fly från verkligen. Slippa känna så här, slippa sitta med gråten i halsen. Bara komma bort ett tag. De hade varit så jävla underbart. Fast man sitter och planerar det så hinner verkligheten ikapp en och man inser att man inte har pengarna till det. Hade man bara haft pengarna till det så hade jag inte tvekat en sekund. Bara rest mig upp och verkligen gjort det. Men man får ta det alternativet som man har råd till. Gå ut i solen så att felicia får leka för de behöver hon och emilia älskar att vara ute hon också för där är så mycket att titta på. Men allt för mina underbara barn. Utan er två så hade jag gått under. Ni ger mig ork för att fortsätta kämpa. Annars hade jag kastat in handduken för längesen. Är trött på detta nu men de verkar inte bli bättre för de två största sakerna som tynger mig är inget som jag kan ändra på. Det är bara ni två som kan göra det men ni verkar inte bry er så då får jag låta er gå. Glömma att ha er i mitt liv för detta gör alldeles för ont. Jag kan inte stå emot smärtan längre för den knäcker mig totalt. Jag känner mig som ett barn som behöver bli älskad igen. Men från den personen som jag behöver det mest ifrån har viktigare saker för sig så de är lika bra att skita i det. Jag ska komma tillbaka från detta också. Vad är de man säger? De som inte knäcker en gör en starkare. Stämmer inte precis för att de jag har gått igenom i mitt liv borde ha gjort mig tillräckligt stark för att inte låta detta påverka mig. Men mitt hjärta har valt en annan väg.....